Jag har blivit långhårig :)
Augusti

SER NI???!!
Juni

Rekommenderas:)

Jag vill egentligen inte skriva så mycket känslor här, även om det var det den här bloggen skapades för. Det är nämligen så att min syster läser den och hon ser på mig som en 17 årig fjortis som gör detta för att det är kul, typ. För att jag vill bråka med pappa osv. Eller för att jag är förvirrad.

Men jag kan inte gömma mig förevigt.
Jag älskar min familj mer än något annat i livet, och det är sant att i slutändan är det dom man alltid kommer ha vid sin sida.
Men just nu har jag dem inte vid min sida.
Jag vet inte om min syster hade någon poäng med detta men häromdagen så frågade hon mig
Är du en prinsessa?
Är du en prinsessa?
Är du en prinessa?
Det var provocerande och gjorde ont men hur ska jag förklara det för henne. Jag satt tyst istället och låtsades inte bry mig.
Det känns som om denna processen för mig har tagit så jävla lång tid och samtidigt som den har pågått har jag förnekat den, stäng in alla känslor i en låda. Den lådan är öppen nu.

Min mamma är rädd för att jag ska ångra mig, det finns inget att ångra.
Jag har alltid försökt göra alla andra glada, aldrig brytt mig om mig. jag viste hur glada folk blev när jag såg ut som en prinsessa så jag bet ihop och lät bli att tänka på det. Men de lyckligaste minnena jag har i mitt liv var när jag var en av pojkarna.

Alla vill att jag flyttar till Nrkp nu, inte alla men dom som bor där och min mamma. Min mamma tjatar hela tiden. Jag vet att hon vill bli av med mig men när jag säger att ja kan prata med min moster och fråga om jag får flytta till örebro vägrar hon låta mig och säger att hon kommer sakna mig. Men skicka mig till ett kloster är Okej? Eller Norrköping?
Jag fattar att hon vill att de i Norrköping ska få mig på andra tankar, liksom klostret. Men det är nästan så att jag vill gå med på det och sedan ta livet av mig där så hon ska inse att hon borde litat på mig. Men vad spelar de för roll när jag är död?

Iallafall, mamma sa:
- hur tänker du göra nu? Svälta dig själv tills din syster gift sig?
- Vad ska jag annars göra? Jag tänker inte bli en kvinna. Jag kan väl få börja utredningen nu iallafall?
- Nej! Och om du gör det, då ska du få se vad jag kan göra. Jag bestämmer över dig. Dom kan inte göra något utan min tillåtelse.


Jag kom även ut för min bror igår. Han kom in i mitt rum och sa
- vad är det som händer?
Jag satt där och kunde inte sluta gråta, knappt prata men jag fick fram
- Jag ska gå på utredning och när jag fått diagnosen transsexull ska jag börja med hormoner och operera mig.
Han satt och kollade i golvet. Sedan såg han på mig och log, man kunde inte riktigt säga vad han var så jag frågade om han var arg.
- Jag är varken arg eller glad, jag är ledsen.
Sedan pratade vi inte mer om det.


Den 1 Juli kommer min släkt hit, min moster från Nrkp, morfar och mormor, kanske några fler.
Jag vill inte vara hemma då, jag vill inte vara i närheten av dom nu.
Jag vill bara gömma mig tills jag är en fysisk man och sedan börja leva för just nu går jag bara runt och hatar min kropp. Försöker hitta ett sätt att komma ut men det går ju inte. Jag är varken glad eller arg. Det känns som om jag är i en annan värld, att jag inte riktigt hänger med. Jag hör när folk pratar med mig men det är bara ord. Jag vet hur lyckliga mina föräldrar blev när pappa köpte kiosken för nu får han äntligen ett eget ställe. Det blev inget Café. Men när dom berättade det var det bara information i mitt huvud, som när man sitter i skolan och läraren säger Vatten kan även skrivas som H2O eller Afrika är en kontinent, inget land.
Det var ett tag sen jag kände mig riktigt lycklig.
Jag funderar även på att ta bort alla hemsidor jag är medlem på utom denna, sluta umgås med alla som inte ser mig som kille och gömma mig tills jag får min diagnos och hormoner. Men det är ganska drygt.